Hundmöten del 1 - När kissrundan känns som ett krig

Alla som har eller har haft en hund som är reaktiv i koppel har smakat på frustrationen, sorgen och vanmakten som följer besväret. Man har rådfrågat sig blå, tränat enligt alla tänkbara metoder, köpt sele, sen nosgrimma och antiglidkoppel, sen en annan sele och expanderkoppel, gått från korrigerande kastkedjor till mutor med torkade inälvor… men allt faller platt bakom fradga och morr.

Utrota roten

Jag hoppas att detta inlägg inspirerar till att roten och inte blasten utsätts för utrotningsförsök. För att få hjälp med detta (för det behöver man oftast), kontakta en dokumenterat utbildad och välrenommerad hundpsykolog. Kräv en diagnos och en åtgärdsplan som adresserar orsak före verkan. För jag tror att många hundar går outredda, problem fastslås utan diagnos. Hundägare får åtgärder som inte tar hänsyn till orsaken bakom beteendet och därför håller de inte i längden. Drivkrafterna bakom utfallen kan vara många, ofta flera orsaker i samverkan. Därför bör det finnas ett kronologiskt tänk i behandlingsplanen, så var sak tas itu med i rätt ordning.

Inger och Sansa

Som för Inger och Sansa, för dem var ordningsföljden viktig. Sansa är en hovawart och Inger köpte henne efter att ha förlorat sin Gösta till cancern. Det var fyra år sedan. Tanken var att få anledning att leva, komma ut, kanske börja spåra igen. Sen uppskattade hon rasens vaktegenskaper, för Inger kände sig inte trygg längre, inte sen Gösta gått bort. Så Sansa vaktade, kanske mest av den orsaken, och Inger värmdes av det. Som valp fick Sansa inta tomten som var deras revir på eget bevåg, som unghund strök matten nöjt den svarta pälsen när Sansa skällt efter passerande kvällstid. Om nätterna sov de tillsammans. Sansa märkte att matte rykte till och vaknade ofta, såg sig om och andades stötvis, sen kröp hon närmare valpen och somnade med armarna runt henne. Sansa vara bara valp när hon förstod att hennes matte var så rädd, att hon behövde bli modig. Bara valp.

Arg på riktigt

När Sansa tog tjänstgöringen med sig ut på promenaderna var det av kärlek och respekt. Men Inger förstod inte det och bannade tiken. Där och då slutade Sansa förstå sig på henne. Helt. Inger tog hjälp av en hundtränare som ryckte och tryckte ner Sansa i marken, medan matte bara tittade på. Där och då blev Sansa så ledsen att hon blev arg, på riktigt. Sen var det igång. En fnurra på relationstråden blev med åren ett rörigt nystan av missförstånd och känslomässiga sår. Inger kände sig inte längre trygg bakom Sansa snarare rädd för henne. Tiken förstod ingenting, och det var det mest förståeliga i det hela. Hon började sova på golvet i hallen.

Hitta din egen trygghet

Deras åtgärdsplan handlade om att ge matte ett belöningsbaserat träningsstänk, för det hårda spädde på tikens frustration vid mötena. Sen behövde de hitta sin vänskap. Den som försvann bland missförstånden. Relationsfrämjande och tillitsstärkande övningar ordinerades. Och Inger behövde hjälp med Gösta och sorgebearbetningen, för att först därefter hitta sin egen trygghet. Så Sansa slapp vara den, ibland, och ibland inte. Det blir en förvirrande och tung börda för en plikttrogen vakthund. I samma veva fick de hitta ett nytt arbete åt hovawarten, spårningen de båda var bra på. Först efter allt detta, var det rimligt att förvänta sig att Sansa kunde tänka annorlunda kring möten på promenaden. Så först då övades en mötesteknik baserad på beskydd och positivt ledarskap från Ingers sida in. Och så kom det sig att Sansa accepterade att matte vaktar henne på promenaderna och hon vaktar matte om nätterna. Och så kom det sig, att Sansa lämnade hallen och tassade tillbaka till sängen.

Deras lösning är som ni förstår ingen universallösning för utfall i koppel. För alla är olika.

Sofia och Zorro

Som Sofia och Zorro. Vid hundmöten bytte jack russelln skepnad till en som fick zombies att framstå som beskedliga. Han ryckte mot hundar, morrade, fradgade och skakade och högg, i Sofia, hårt. Inte för att han ville punktera hennes vader, de var bara närmast till tands i lägen han kokade över. Sofia gjorde också utfall, mot sin hund. För han bet henne så tårarna brände bakom ögonlocken. Smärtan av hennes hårt sammanbitna käkar var inte nog för att hålla ilskan inne. Så hon skrek, på honom. Slutligen ringde hon en hundtränare som kom med fickor fulla med baconost, inälvor, grisöron och tekniker. Vissa fungerade rätt bra, på låååååånga avstånd, men aldrig nära.

Det var först när en kompis mamma frågade om Sofia var säker på om hunden inte hade ont som allt stannade till i Sofia. Hon slängde en lång blick på Zorro och ville skaka svaret ur honom, hon lät en veterinär göra jobbet istället. Diagnosen löd: artros i fyra tåleder och därmed upphörde Sofias utfall för alltid. Hon förstod varför Zorro var förbannad, hela tiden, smärtan var en konstant stress. När hon tuttat ihop honom i lek med andra hundar, som funkat bra när han var yngre, hade det gjort ont, rysligt ont. Så ont att Zorro inte orkade se en hund på håll längre. Hans utfall hade smärta som bränsle, som bensin på eld alla dar i veckan. På smärtstillande slutade han omrikta, men utfallen fortskred, aggressionen satt fast i en djuprotad rädsla.

Avstånd, bågar, barriärer och varningssignaler

Det tog månader av strategiskt upplagd mötesträning där avstånd var belöningen. När Zorro var lugn i relation till andra hundar, på de där låååånga avstånden, sa matte ”rätt” och stolpade ifrån mötet. Avståndet var precis vad Zorro ville uppnå med utfallen. Sofia och Zorro valsade runt i byn och tränade, och tränade och tränade. Tills Sofia övertygat sin vän om hon alltid alltid alltid kommer ge honom avstånd och aldrig mer pressa, aldrig låta en annan hund komma fram till honom. De valsade så mycket så Zorro tillslutet kunde gå nära andra hundar, med matte som barriär emellan, och alltid med en båge förbi om mötet kom för nära. Matte var noga med att tjoa ”hund kommer” när hundar dök upp på deras rundor, för då hann Zorro förbereda sig, känslomässigt, processa. Förvarningen fick det att kännas som matte hade koll, så han kunde släppa på sin. Det var viktigt för Zorro.

Det tog månader att nå målet ljuvliga promenader, två års frustration och ilska skulle ersättas av nya erfarenheter. Att det bara tog månader var egentligen en rejäl bedrift från Zorros sida. Sofias med. Sådana kan hundar vara och sådana kan mattar vara. Helt fenomenala. 

Terapi inte träning

Att råda bot på utfall kan vara lika komplext och krävande som att själva gå i terapi, jobba sig igenom djupt rotade rädslor, kanske från barndomen, lösa konsekvenserna av att ha gått med dem länge och sen skapa rutiner av nya tanke- och känslomönster. Inget man gör på ett träningspass, en regnig eftermiddag, på en parkeringsplats med dålig belysning. Ändå är det vad som förväntas av hundar. Men livet fungerar inte så. Det är svårt, det tar tid och det kräver ens allt.